Eftersom mycket av det jag skrev om i förra inlägget (folk som dummar sig och.. är allmänt irriterande och dumma) är något som är pågående processer, och berör folk jag måste leva med i minst några månader till så har jag ibland försökt finna tröst hos folk. Mamma t.ex. har fått sin beskärda del av desperata utrop och "gnäll" det här skolåret... Men trösten har liksom aldrig riktigt träffat rätt, tyvärr.

Fick en så fin kommentar på förra inlägget så jag va tvungen att tillägna den ett inlägg, och det blev det här. Kändes liksom sååå spot on, på något sätt!  

"Postat av: Millah
Kämpa på om det är värt det, sätt ner foten om det behövs.
Ta hand om dig! Och bra jobbat med träningen. "


Tack Millah, det värmde faktiskt! Bra pepp!


Godnatt på er, gullisar. Kramkram!